fredag 29 november 2013

Som pärla


Jag är intresserad av att kunna behandla ull minst sedan jag är på Åland. För några år sedan fick jag i present en stor påse av smutsig vårull som jag uppskattade och lovade jobba vidare. Det var sådan som fårägare oftast bränner ner nuförtiden därför att dom räknar att det inte lönar sig att skicka ullen till spinneriet. (Fastän till exempel jag köper ullgarn som kommer direkt från spinneriet.)

Att det gällde Ålandsfåret blev jag medveten om så småningom då jag började jobba med ullen. Det var nämligen inte lätt att karda. Ålandsfåret har en klar skillnad mellan mjukt underhår och långt grövre och glansigare täckhår. Man tänker att Ålandsfåret liknar mycket lantraser som levde här i norden för flera hundra år sedan och man vet att då användes det kraftigare ullkammar vid sidan av kardor. Jag ville få tag i ullkammar förstås och betalade för spikar till en smed. Men det var min pappa som fick ta det stora besväret och fundera på hur tillverka själva verktyget av spikarna. Jag tycker att han lyckades bra fastän han säkert inte följde alla godkända forntida teknikers regler. Nu funkar det att rensa och göra ullen klar for att spinna den och det finns inte så mycket okammad eller okardad ull kvar i den stora påsen.

Rik blir man inte med intresset för ull. Sedan början av maj har jag spunnit mindre än 400 gram garn med slända (ungefär en halv tröja). Men för mig som är intresserad av att väva och använda gamla tekniker är det en skatt som jag tänker jobba vidare i vävstolen. Världen där ute ser inte så mörkt i november därför att jag får vara tacksam över att få lära mig nytt. Sakta men säkert.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar