Urskog

Att väva en matta är för mig att använda gamla kläder och textilier som har blivit sopor. Så har det gjorts i min familj sedan jag minns. Det känns egentligen lustigt att hitta sina 80tals kläder i en låda med markeringen "mattrasor" på vinden hos mina föräldrar. Materialen kan vara hemska, lite vad som helst man har experimenterat genom åren. Svartgrönt har jag alltid tyckt om att ha på mig. Alltså varför inte under fötterna på golvet efter det?

Efter en ganska trist och kraftlös vinter blev det ingen glad matta. Men medan jag vävde den här skogsmattan hade jag en vacker finsk rocksång som snurrade i huvudet hela tiden. Sången börjar som Dantes Divina Commedia: 

Jag stod i mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.
....

Men för en finne är skogen inget skrämmande helvete men källa till tröst och nya vägar:

Elämän keskipäivässä
minäkin eksyin synkkään metsään
aamupäiväin kappaleisiin
iltojen ikävään
missä
kasvot puhuvat omaa kieltään
oppivat suruaan nauramaan
ja elämän hauraat astiat
katsovat ihmetellen toisiaan

askel ja pysähdys kerrallaan
yksi nurin yksi oikein
etsi tietä joka hehkuu
polkua joka puhuu 

...

(CMX: Aura)